shotgunelin

Mammas och pappas hund tar livet av mig! Såklart så slirar han allt han bara kan med lydnaden när det är jag som är ute med honom, ibland förstör han hela löpningen på grund av att han sliter, drar eller helt enkelt vill stanna överallt och lukta på nån härlig gul fläck i snön eller liknande.

Tyvär får jag så dåligt samvete när jag ska ut och springa och tänker lämna honom hemma - då står han och tittar på mig med förhoppningen om att få följa med lysande i sina valnötsfärgade ögon, trampar med framtassarna av iver på stället och "pratar" otåligt åt en. Ibland letar han upp kopplet till och med, och trycker nosen mot ytterdörren så man verkligen ska förstå att han vill följa med! Det tål inte mitt samvete, och jag får dras med hunden varenda gång jag ska ut och springa!

Idag hände det igen. Jag hade tänkt springa intervaller, mamma skulle ut och promenera med stavar längs Övertorneåvägen, var jag sprang. Hunden blev alldeles överlycklig över att få komma ut, och sprang allt han förmådde med mig släpandes bakom - jag stretade emot det jag orkade, gick bra de första 20 minuterna, men sedan hade jag tröttat ut mig för mycket för att orka bry mig. Det passet blev inte alls så bra som jag tänkt, vill jag lova!