shotgunelin

Visserligen är jag ganska fånigt glad och flummig av en liten endorfinrush just nu, men här sitter jag och funderar. Varför är det som är på gränsen till förbjudet att skämta om, så frestande att skämta om? Och varför kan det som egentligen absolut inte är roligt, vara så grymt kul? När man inte får skratta så är det alltid som svårast att hålla sig från det.

Jag syftar såklart på mitt inlägg tidigare idag. Sedan såg jag på SVT:s TV-tablå (ja, så roligt har jag faktiskt ibland), och där skulle ett program som kallades "Kysst av spriten" visas ikväll. Kysst av spriten! Med risk för att avslöja min egen barnslighet måste jag säga att det i mina öron lät väldigt dråpligt - fick i mitt huvud upp scenen av Harry Potter i en av filmerna (nummer tre i ordningen tror jag) då fången Sirius Black blir kysst av en dementor, fast när den svarta huvan böjer sig ned över kroppen på marken blottas för en sekund det som finns under och en reflektion i glasflaskan blänker till i månljuset.

Mina armar är döda. Jag har laddat upp med min jättegoda gröt (ätes för andra gången idag), nu blir det chill.