vardagsdramatik
Idag hade vi en föreläsning som kallades "After the accident" i skolan, det var en rullstolsburen kille som berättade om sitt liv. Han hade varit med om en motorcykelolycka och blivit rullstolsburen efter detta. Jag som är väldigt klen och känslig för allt som har anknytning till sjukhus att göra, hann inte långt in i föreläsningen, förrän jag kände hur en välbekant värme spred sig i huvudet på mig. Föreläsaren berättade hur han åkt av vägen i en kurva, landat med ryggen mot en sten och fått motorcykeln i bröstet.
Mitt synfält blir otydligt, jag sträcker upp handen och säger: "Excuse me, but I think I'm going to faint" (kursen hålls på engelska, och med min förvirrade hjärna talar jag engelska i det här läget). Viss aktivitet utbröt runt mig, "I don't feel so good" konstaterade jag, och sedan är det svart. Hoppas mamma och pappa känner sig stolta med sin barnuppfostran, då jag till och med var korrekt och artig när jag förklarade att jag höll på att svimma.
Som alltid efter ett tillfälle då jag svimmat, har jag mått underligt hela dagen - spaghettiben och illamående. Nu ska jag laga mig en salt middag och sedan bara vila upp mig så jag är fit for fight imorgon!
Ha det gött.
