Väntade mig inte att snö skulle göra mig så glad
Har vaknat i ett snövitt Sangis, ätit frukost nere i det stora köket bland alla stora fönster med min mor och två av mina systrar, pratat om de nära och kära med deras tokigheter och bravader, skrattar internt och har det mysigt.
Bussresan igår var ungefär som väntat, bortsett från att allt blir roligare när man har sällskap (tack Jenny!), om man även bortser från extrem hunger och ömmande bakdel när jag var framme i Bredviken hos familjen Nyström/Nilsson så gick det ganska bra att vara på resande fot!
Det var helt fantastiskt kul att se lilla Simon igen! Han är numera ett barn, förut var han mer en bebis, om ni förstår vad jag menar? Han kom nog inte ihåg moster Elin, för när jag kom in i köket var han satt med sin mamma och pappa, så blev han blyg för mig, och såg inte särskilt igenkännande på mig direkt. Men den lilla detaljen ska vi nog hinna justera! På en månad har han utvecklats så mycket, kan inte tro att det går så snabbt. Tänk ändå!
Nu bär det snart av till gränsen, det ska inhandlas mat och dryck för ikväll blir det stor familjemiddag, jag ska även köpa lite vin och ta med mig till Umeå, det ekar tomt. Sedan ska jag äntligen få ta min efterlängtade löprunda mot Björkfors! Underbart att springa när marken är vit.
Simma lugnt!
