Jag klarade det!
Nu är det gjort!
Jag, som är så j-vla rädd för nålar i sjukhussammanhang, låg där snällt på britsen medans piercaren skar ur två små cylindrar av mitt "kött" som han kallade det, och petade dit "the anchors".
Visst stack det och visst kändes det, men det var inte värre än att göra en vanlig navelpiercing. Det stack bara lite längre tid än vad det skulle gjort vid en vanlig piercing.
Folk som snackar om att dermal anchors GÖR JÄÄÄTTEOOONT, har förmodligen ingen själv. Det som kändes värst var när han skulle skruva på discen, för då rörde sig "ankaret" lite där det satt. Det jag trodde skulle kännas mest, var när han skulle göra en liten kanal under huden så att ankaret fick plats. Det kändes inte alls, förvånansvärt nog!
Det värsta med hela grejen kommer vara att visa dem för mor och far, de kommer varken bli stolta eller glada direkt :P
Imorgon tar jag bort plåstren för att se hur det ser ut! Spännande.
Jag, som är så j-vla rädd för nålar i sjukhussammanhang, låg där snällt på britsen medans piercaren skar ur två små cylindrar av mitt "kött" som han kallade det, och petade dit "the anchors".
Visst stack det och visst kändes det, men det var inte värre än att göra en vanlig navelpiercing. Det stack bara lite längre tid än vad det skulle gjort vid en vanlig piercing.
Folk som snackar om att dermal anchors GÖR JÄÄÄTTEOOONT, har förmodligen ingen själv. Det som kändes värst var när han skulle skruva på discen, för då rörde sig "ankaret" lite där det satt. Det jag trodde skulle kännas mest, var när han skulle göra en liten kanal under huden så att ankaret fick plats. Det kändes inte alls, förvånansvärt nog!
Det värsta med hela grejen kommer vara att visa dem för mor och far, de kommer varken bli stolta eller glada direkt :P
Imorgon tar jag bort plåstren för att se hur det ser ut! Spännande.
Kommentarer
Trackback
