shotgunelin

Idag har jag insett en av de egenskaperna jag har som verkligen är till nackdel för mig själv: Jag skrattar alltid när någon snubblar, faller. går in i något eller slår sig på något. Och inte är det något litet fniss, nej det är verkligen höga utrop och skrattanfall som bara bubblar upp i halsen på mig och är helt omöjliga att stänga inne! Dessutom tycks dessa skrattanfall gå på repeat, eftersom de börjar om och om igen.

Det är inte av skadeglädje jag skrattar, och jag tycker verkligen det är skitjobbigt att jag inte kan knipa näbb som en vanlig, hövlig människa(särskilt när någon gör sig illa), men det ser bara så dråpligt ut så jag inte kan hålla tyst. Jag skrattar även ibland åt mig själv när jag slänger in tårna i något möbelben, bara för att situationen är så ful och jag får upp en bild i huvudet av mig själv som står dubbelvikt och kröker upp tårna mot taket när det smärtar.

Idag råkade min kära vän och kollega slå sig rätt ordentligt när vi gick sida vid sida om varandra och pratade. Den här gången var det på grund av det höga klonket som uppstod när hon stötte in i en plåtskylt, som fick mig att högt frusta till och sedan var det kört.. jag skrattade hejdlöst. När jag lyckats få tyst på mig själv behövde jag bara titta på min kollega, då påmindes jag om det hela igen och skrattandet började om på nytt. Jag skrattade till och från i fyrtio minuter! Snacka om att jag fick dåligt samvete inför stackarn som fick en stor röd bula. Jag är en hemsk människa! (och ja, jag råkar faktiskt sitta och fnissa lite nu också åt hela grejen i efterhand). Usch!

Det här är något att träna bort. Förlåt för att jag är så oförskämd!