shotgunelin

Utan att jag tjatat på dem det minsta att de skulle komma hit, så ringde mamma strax innan klockan sex och sa att de var på ingående. Jag fick order om att göra mig redo, sen skulle vi åka och fika någonstans. Sagt och gjort, jag var redo när hon ringde och klev in i bilen på parkeringen.

Vi åkte ut till Strömpilen och tog en fika. Jag åt en god tårtbit av något nougataktigt slag, sedan gick vi till Ica Maxi och handlade lite. Mina snälla föräldrar bjöd på det jag handlade - lite havredryck och pålägg och kycklingfärs.

Efter att ha åkt förbi Nydala för att visa var den nya lägenheten ligger, släppte de av mig utanför huset på Språkgränd och fortsatte sedan resan hemåt. När jag klev ur bilen kände jag mig väldigt underlig, en sorgsen känsla. Det hela var så tydligt att det enda de ville var att åka hem (åtminstone pappa) och de både gnabbade och knotade sinsemellan efter den långa resan.

Tänk vad föräldrar i alla lägen ställer upp för en. Efter fem timmars bilresa då de helst bara vill ta de fyra återstående timmarna i ett sträck - nej, de vet att ett av deras barn hoppas på att få träffa dem när de ändå passerar stan, därför stannar de och avvarar en timme till umgänge. Pappa var så trött där han satt och gnuggade sig i ögonen. Jag ville bara säga åt dem, "Det är lugnt, ni får faktiskt åka vidare!" men det hade varit hemskt otacksamt.

Jag vet att de inte läser detta, men jag vill ändå lyfta fram hur fantastiskt underbara mina föräldrar är och att jag verkligen älskar dem <3